Bruäkrovę

E wa nosn i utę åv femtitalį. Dşinggum i skaulam i sjäkst klassem og ulldum fǫ pruäv ǫ planti tollplemtur ien ielan dag. E wa "friluftsdag" o Pemas-Wener, ien gamtkall so wa ainggd i tşäftem, add and um ųäran grupp. An instruireð uäs ur ulldum plantir.

Etter iet pa taim wart e kaffirast. Margareta waist ur ǫ såg aut frǫ attǫter. Ǫ add kumid að ien työwiðoruät eld ienum kwist min rovę, uppǫ no wis, o riwið uäl ǫ bruätşę attrǫ wistestşinkun. Rivǫ dşikk i winkel o war ien desimįete langg. Ǫ wa wenest brygd um bruätşę ulld fa sund mįer. Wene truä dyö. Ǫ war int no sikk i bruäkrovin. Bruätşę såt ju að.

An belld lågå bruätşę að ener, men dǫ fikk ǫ luv legg sig yvy knię onumes. Ǫ wa twiksam. Willdum ǫ ulld legg sig. Te ut gav ǫ minn sig. Wene såt ǫ ienum stungen. Ǫ dşikk daitað om o laggd sig yvy fuätą os.

Wene tuäg framm iet stuplåster y böem sainum o skar åv ien laguman bit. An saggd ǫ ulld ev upp rovę sain ögera. Sę kennd an etter u skarp stşinką enes war. Naj e dugd it, ǫ wa uvblot. Ǫ fikk luv spenn stşinku mjäst ǫ dugde. An rette til rivų, sett dait plåstreð o dremd til. Margareta yöpt til, men skwäpeð o luä mes ǫ protestireð. Wene miend e wa willdera fǫ ien duktigan smell eld flie smoa. Ǫ fikk luv ligg kwere. E war int ferdut enn. An byrd ǫ tryttş min tivlindşem mjäst an dugd muät ymsum dielum åv plåstrę. Sästşilt nuäg war an min kantum.

Etteråt wa båð ǫ o Wene liuätnögder o wįð oðrär og. Oller add ju aft ruälit o bruäkrovę jällt iel dan. Nogų blåmertş add ǫ naug faið ǫ stşinkų, men e brygd int ǫ sig umm.

Mats Westerling

Byxbaken

Det var någon gång i slutet av femtitalet. Vi gick i skolan i sjätte klass och vi skulle få prova på att plantera tallplantor en hel dag. Det var friluftsdag och Permas-Verner, en äldre man som var munvig, hade hand om vår grupp. Han instruerade oss, hur vi skulle plantera.

När det hade gått ett par timmar blev det kafferast. Margareta visade hur hon såg ut baktill. Hon hade råkat komma mot en tjärvedsrot eller kvist med baken och rivit upp ett hål i byxan vid vänstra skinkan. Revan gick i vinkel och var en decimeter lång. Hon var ganska bekymrad för att byxan skulle gå sönder ännu mer. Verner trodde att den skulle göra det. Byxbaken hängde inte löst. Byxan var ju trång.

Han kunde laga byxan åt henne, men då måste hon lägga sig över hans knän. Hon var tveksam. Vi andra ville att hon skulle lägga sig. Till slut gav hon med sig. Verner satt på en stubbe. Hon gick fram till honom och lade sig över hans ben.

Verner tog fram ett stort plåster från sin ryggsäck och skar av en lagom stor bit. Han sade åt henne att lyfta upp stjärten högre. Sedan kände han hur hård hennes skinka var. Nej det dög inte, den var för mjuk. Hon måste spänna skinkorna så mycket hon kunde. Han rättade till revan, satte dit plåstret och smällde till hårt. Margareta skrek till, men skrattade gott samtidigt som hon protesterade. Verner tyckte att det var bättre med en kraftig smäll än flera mindre. Hon måste ligga kvar. Det var inte klart ännu. Han började att trycka med tummen så hårt han kunde mot olika delar av plåstret. Särskilt noga var han med kanterna.

Efteråt var både hon och Verner helnöjda och vi andra också. Alla hade ju haft roligt och byxbaken höll hela dagen. Några blåmärken på skinkan hade hon säkert, men det brydde hon sig inte ett dugg om.

Uppdaterad

Lyssna på älvdalskan! MW läser webbsidan. MP3-spelare (klicka på "triangeln"!)

Flash Player saknas. Prova att hämta mp3-filen!